Frilansjournalist Marie Skoglund

Marianne Greenwood, världsmedborgare

Marianne Greenwood är svenskan som bröt mot många konventioner.

Författare och fotograf. En vagabond och levnadskonstnär, som under 30 år saknade fast adress och istället levde med ursprungsfolken på flera kontinenter.

När hon dog i februari 2006 lämnade hon efter sig mer än 20 000 foton från världens alla hörn.  Året innan hade hennes livsgärning fått pris i New York för ”lifelong achievement”.

Intervjun gjordes i Antibes april 2005.

 

”Det var något säreget med Marie Violante. Hennes blick var himmelsblå, håret var en lejoninnas man.”, skrev Evert Taube en gång i ”Svarta tjurar”.

Och Marie Violante, det var kvinnan med de försilvrade tånaglarna och den svarta fladdrande kjolen som slog följe med Taube under hans ridturer i Camargue. Lätt kamouflerad känns hon igen som den svenska författarinnan och fotografen Marianne Greenwood.

- Kom klockan tre, har Marianne sagt till oss.

- Jag bor mellan ringmuren och hamnen.

Längst in i hjärtat av Antibes gamla stadsdel slingrar sig Rue de Revely. Det är murgröna och dunkla prång, soldamm och tystnad. Strax intill ligger slottet Grimaldi, Picassomuséet där konstnären en gång lockade fram dansande fauner och nymfer ur sin pensel. Det var här på gatorna som Evert Taube en gång lär ha sett den barfota Marianne, tagit henne i handen och förvandlat mötet till ord i ”Najadernas gränd”.

Tre branta trappor slingrar uppåt. Kanske inte en helt perfekt bostad för en kvinna som snart fyller 90 - ”jag har aldrig tänkt på min ålder, det är bara i Sverige man hänger upp sig på sådant” - .men faktiskt samma lägenhet som hon bodde i en period i början av 60-talet. Då hade hon just tillbringat sju år i slottet, sju år som fotograf och guide. En ibland rätt blåfrusen slottsjungfru, vars jordiska ägodelar var få och med den smala sängen stående i det rum som idag är souvenirshopen. De återanvända herrskjortor hon sprättade bort kragen på kallade hon kort och gott ”i väntan på Dior”.

Ja, det var i Antibes hon landade en gång efter att ha lämnat lyxliv, casinon och sin falskspelande man. Det var i Antibes som Matisse föll på knä och gav henne en röd ros. Och det är till Antibes Marianne nu återvänt efter ett liv av resor och poste restante.

 

Det första jag ser är ögonen. Skarpa, iakttagande, fulla av liv. Rovfågelsögon, kallade Picasso dem en gång, när hans dåvarande livskamrat Françoise Gilot använde Marianne som modell.

- Ser du inte, Marianne har en mörk ring runt iris och där finns ett guldstänk i höger öga, sade Picasso till Françoise då han inte tyckte hon fick fram rätt uttryck.

 - Han var den förste som lade märke till det. Picasso såg allt, säger Marianne, som under långa perioder arbetade nära Picasso och hans familj.

Också Picasso använde Marianne som modell. Fast den skissen gav hon bort redan samma kväll till någon som väldigt gärna ville ha den. Men Françoises teckningar från denna intensiva period lever i boken ”Pages d’Amour”, tillägnad Marianne.

Den skarpa blicken har behövts i ett liv som fotograf. För fotograf har hon varit sedan den dag då hon sålde vigselringen med sin stora diamant och istället köpte sin första Hasselbladskamera. Nu finns omkring 20 000 av hennes foton från resor världen runt på Etnografiska museet i Stockholm.

I lägenheten hänger ett av de foton som ligger hennes hjärta närmast. En barfota ung kvinna går nerför en stenig spansk landsväg. Hennes blick är stadigt fäst på marken.

- Det är ett speciellt ljus runt den här kvinnan, jag är nästan säker på att hon utstrålade ljus. Det är bara människor jag tycker är intressanta. Landskap bryr jag mig inte om. De första bilderna jag tog som när jag som ung flicka reste med min mamma i Ungern är lika bra som de sista. Det är ett anlag man föds med, ett särskilt seende, säger hon.

Marianne har själv ofta varit barfota på vägen. Det förberedde henne på kommande turer bland Amazonas indianer.

- Det är betydligt säkrare att vara barfota i djungeln än att ha en låg sko. Man blir av naturliga skäl mer försiktig att stöta på orm.

Packningen har oftast varit lätt. Ägodelar har aldrig intresserat henne.

- Vår civilisation bygger på girighet. Köpmän är loppor, säger hon och rösten fattar eld.

 

I sitt första äktenskap fick Marianne två barn. Det andra barnet, en flicka, dog i späd ålder. ”Där och då föddes vagabonden”, skriver Marianne i en av sina böcker. Efter flickans död separerade hon och började så småningom – och mitt under brinnande världskrig – på hotellskola i Lausanne. Hon gifte sig igen och fick ett barn till som vid skilsmässan följde med pappan.

När jag nu frågar henne om det inte varit svårt att vara utan sina barn under dessa decennier av resor spänner hon ögonen i mig. ”Så underliga frågor du ställer”.

- Jag försökte få min äldste son Christer med mig, men han bodde hos mina föräldrar då jag åkte till Lausanne. Min mamma släppte honom inte och han växte upp i Sverige. Min yngste son bodde hos sin pappa. Istället har vi träffats lite här och där. Vi har blivit flitigare med åren.

Jag byter ämne. Istället undrar jag om hon som så många andra resenärer inte tycker det är svårt med alla dessa uppbrott, alla människor som måste lämnas. Marianne funderar en stund.

- Jo, det är svårt att säga adjö. Samtidigt är det nödvändigt för att också kunna säga god dag.

 

I barndomshemmet stod dörren alltid frikostligt öppen för besökare från jordens alla hörn. Som vuxen gick Mariannes vandringar mellan kontinenter och folkslag, mellan slott och hyddor. Vänner fick hon överallt. ” Marianne har en sällsynt begåvning för vänskap. Folk älskar att ta emot henne”, skrev väninnan Anais Nin,

- Europas exkungar och indianerna, det är ju precis samma människor. Det är två döende raser som sitter där och väntar på sin undergång. Det gör dem ganska filosofiska och trevliga att träffa. De vet vad de är. Jag har haft tur i livet, även om jag varit hungrig många gånger. Jag har varit nära många fantastiska människor och det har gjort mitt liv så innehållsrikt.

Med kameran runt halsen följde hon med Evert Taube ut i Camargues säregna träsklandskap. Under barernas pastis-timme samlade de historier till ”Svarta tjurar” bland en brokig samling av tjuvjägare och tjuruppfödare. Marianne tolkade från franska och de berättelser hon på så sätt gav Taube skrev han sedan ner med sina egna ord.

- Han skrev underbart. Få vet hur fruktansvärt mycket han arbetade, han skrev för hand och ändrade aldrig det han väl skrivit. Skapandet var förenat med mycket oro. När han höll på med ”Kinesiska muren” gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Samarbetet mellan Evert Taube och Marianne Greenwood fortsatte och finns beskrivet i flera av Mariannes egna böcker. 1960 förärade Evert också diktsamlingen ´Septentrion´ till Marianne:

“I form av dikter återfår du här

av mig som håller dig så gränslöst kär,

tankar du hyst

som lyst.”

Det var Marianne som presenterade Evert Taube och Pablo Picasso för varandra. ”Don Pablo! Så ung ni ser ut.” sade Evert. Picasso svarade: ”Ja, det har tagit mig 74 år!”.

 

Visst kan det kännas lite märkligt att det blev en amerikansk organisation, Wings World Quest, som prisat denna svenska världsresenär. Wing World Quest hyllar kvinnor – upptäcktsresande och forskare - som bidrar till att vi förstår vår värld lite bättre.

- Jag åkte till Frankrike för att träffa Marianne och blev helt intagen av henne, säger Milbry Polk som är en av personerna bakom utmärkelsen.

- Hon är en unik person. Hennes foton är slående och hennes skrivande tufft men respektfullt. Mariannes liv har varit enastående och hon har levt det fullt ut i alla sorters situationer. Hon är lika hemma i Nya Guineas djungler som bland författare och konstnärer. Hon är en extraordinär kvinna.

Men kanske är det inte mer än rätt, eftersom det var i USA som Marianne publicerades för första gången. Dit hade hon just kommit resande från Guatemala som mässflicka på ett norskt fartyg. I Guatemala hade hon tillbringat ett halvår av fruktlös väntan på en Evert som aldrig dök upp. Under tiden fotograferade hon.

- Jag kom till New York utan pengar, bara mina sjömanspapper. Men så tog jag mina fotografier från Guatemala och gick runt till förläggare. Det var så det började.

Naturligtvis är Marianne glad över den amerikanska utmärkelsen, inte minst för att hon tyckt att mottagandet i Sverige ofta varit njuggt. Recensionerna har inte alltid varit nådiga. ”Så här mycket kan en person inte ha varit med om” skrev någon och antydde att Marianne tagit fantasin lite väl mycket till hjälp.

- Inte någon i Sverige har sagt att jag faktiskt kan skriva och fotografera. En gång hade jag fotograferade ättlingar till gamla Mayahärskare och ”de vilda männen” i Colombia. Inget svenskt förlag var intresserat av att använda bilderna. ”Men om du ser några svenskar på dina resor så kanske..”, sade man lite vagt på förlaget. Svenskar vid poolen, sådana kolonialfasoner, fnyser Marianne.

- I Sverige är det snarare min tid med Evert Taube som alltid är på tapeten. Ändå har jag försörjt mig hela mitt liv på mina böcker och foton. Och jag har träffat många genier i mitt liv. Regissören Fritz Lang var den störste.

Fritz Lang, han sade en gång till Marianne ”Jag har älskat två kvinnor i mitt liv. Dig och Marlene Dietriech”.

 

Under resorna bland Amazonas indianer fanns inte alltid pengar till film, så då blev det inga foton. En annan gång lade militanta besökare beslag på hennes oframkallade filmer.

- De trodde de skulle hitta Che Guevara bland mina foton, men det var bara indianer. Hoppas ingen råkade illa ut på grund av bilderna.

I Guatemala liftade hon en gång med en lastbil, full med madrasser. När de så småningom kom fram till en marknad ville Marianne betala för sig.

- Madrasser var en nyhet, folk sov i hängmattor. Chauffören kom på att jag kunde visa hur madrasserna användes som tack för hjälpen. Ja, där fick jag ligga och vältra jag mig medan indianerna förundrat tittade på. Jag tror inte han fick sålt så många.

Det är inte första gången Marianne gjort reklam. På Rue Royal i Paris stannade hon en gång till för att titta på en flicka som satt i skyltfönstret och gjorde reklam för strumpor.

- Ägaren kom ut. Jag hade snygga ben och han frågade om jag ville sitta några timmar? Eftersom jag var pank tyckte jag det var ett bra förslag.

Massor med karlar stannade, minns Marianne, men ingen handlade. Ägaren surnade till och ville knappt betala hennes gage.

- Ja, det är underliga saker man gjort för att hanka sig fram.

 

Ibland får denna globetrotter som under 30 år bara kunde nås via poste restante frågan ” hur ska jag göra för att leva som du?”

 - Hur i herrans namn ska jag veta det? Men lev i nuet. Den som lever i drömmar tappar tid. Längtan till något annat blir som en ridå mellan människan och verkligheten. Det är bättre att göra något av det man har. Man får välja, säkerhet eller frihet. Jag har alltid levt här och nu. De som skyddar sig bakom murar av trygghet stänger också ut det som är bra. Att kunna räcka ut handen mot någon, det är det som är friheten.

Det är inte svårare än så.

 

Fakta:

Marianne Greenwood föddes i 1916 Gällivare som Marianne Hederström. Egentligen skulle hon ha döpts till Birgitta efter helgonet i släkten, men mamman med mer jordnära rötter tyckte att den franska revolutionens symbol var ett bättre val.

Strax före andra världskriget kom Marianne till Stockholm och Konstfack. Hon begav sig några år senare via Lausanne till Paris. På 50-talet kom hon till Antibes där hon i sju år bodde i slottet Grimaldi, Musée Picasso. Hon förevigade inte bara museets samlingar med sin kamera utan också konstnärer som Picasso, Matisse, Chagall, Miró och Leger.

I Antibes startade också ett mångårigt samarbete med Evert Taube, som bodde på det lilla strandhotellet Petite Réserve under långa perioder. Tillsammans gjorde de böckerna Svarta tjurar och Återkomst. I början av 60-talet planerade de en gemensam bok om Guatemala. Marianne reste dit, men Evert dök aldrig upp. Istället inledde Marianne sin karriär som porträttfotograf. Marianne är också modell för de monumentalmålningar i Göteborg som illustrerar Taubes viskonst.

Under flera årtionden levde hon med ursprungsfolken såväl på de amerikanska kontinenterna som på Söderhavsöarna, i Papua Nya Guinea och i delar av Asien. Mariannes böcker liksom artiklar och fotografier har publicerats i flera länder.

20 000 av Mariannes bilder finns idag arkiverade på Etnografiska muséet i Stockholm.

2005 tilldelades hon Lifetime Achievement Award av Wingsquest Foundation i New York.

Marianne Greenwood dog i Antibes 2006 och ligger begravd i Stockholm.

 

På svenska av Marianne Greenwood:

Det tatuerade hjärtat i Livingstone: 1964, 1976

Indianerna kallar det sött salt: 1975

Varför gråter puman? : 1984

Evert Taube, ett personligt porträtt: 1984

Resa i min adressbok: 1989

 

Tillsammans med Evert Taube:

Svarta tjurar 1958

Återkomst: 1961

 

Film om Marianne:

”Motståndare till längtan” av Helgi Felixson och Titti Johnsson

 

Hemsida:

http://www.hederstrom.se/marianne